Hon sade: Jag vet inte hur jag skall säga er detta..men jag är med barn. Sedan blev det tyst för några sekunder. Jag såg på henne, hur hennes förväntan i rörelse och en försiktig gestaltning av fromhet och ödmjukhet inför detta förklarande livsögonblick. Jag blev varm inombords, men kände en djup stram sorg, som att jag ville gå därifrån, försvinna. Det högg till inom mig och jag kände mina egna känslor komma först. Pappaskap eller faderskap, urkänslan av en del av livet, att få kunna forma och redigera, få vattna och bevittna. " Vad glad jag blir.." sa jag uppriktigt och slog undan min egen saknad efter känslan, att det vore jag som skulle förtälja den goda nyheten.

Sedan log jag, från hjärtat, uppriktigt och sant. Min tid kommer, tänkte jag, snart är det min tur.

En smärta följde mina tankar, som att jag visste att jag aldrig skulle kunna upplyftas i samma känsla, eirinra mig ett faderskap. En ambivalent strävan och tyst längtan, både till möjligheten och ifrån den. Hur skulle jag kunna..?" Tänkte jag. Ett barn blir till och existerar i den jordiska samklangen med miljarder av människor.Ett barn som lever på gatan, misshandlas,utnyttjas sexuellt, förkastas och adopteras bort till..behövande föräldrar, till behövande barn.

Kärnfamiljens anspråk, en alltmer tydlig application i dagens hänseénde. Skulle jag klara det?
Skulle jag stå med ena foten i grundens template och en utanför och betrakta mig själv som fader? I faderskapets ansvar och bundna tysta regler för hur en uppfostran bör bli vän med en god insats av sitt forna liv, sin habitierade historia. Vilken känsla erfor mig i det sanna namn av längtan och åtrå för den kvinna som skulle bära barnet?

Skulle jag kunna stå utanför markören av den inre lyckans ring av genetiska formler för ett förlängt liv..? Hur skulle jag reagera om jag bara stod i min egen nolltolerans som fader.Skulle jag se mig själv i barnet, som om jag ägde detta, i kött och blod, i liv och lust.Skulle jag göra om barnet till det jag aldrig fick. Eller kanske blev..? Eller skulle jag se barnet som en fristående själ att få dela upplevelse med, och skulle mina nyanser då möjligen förringas och kanske också styckas ned till just ingenting. Rädslan att barnet förbyter min funktion, min plats. Finns det en medärvd rädsla att barnet skulle få för stor roll, och mina egna funktioner brister i bekräftelse för den kvinna som jag älskar.

Nej, inget av frågorna får mig i en äkta känsla av insikt, eller sann kärna av mitt själv.

Således är det bara en önskan om ett faderskap.

Att önskan kan ge en längtan som aldrig får uppfyllas, var nog den odefinerbara sorgen som jag erfor, att veta att man har möjligheten, men man kan inte, som en spärr av betong vars livväktare bryter ner en på golvet innan man lyckas bryta upp dörren inom faderskapets väggar. Det var nog så, min egen far upplevde sin egen obetydelse, sin egen shamana roll som fader.Och långt ifrån ett grundligt anvsvarstagande för den miljö eller dom möjligheter han kunde fått spela om. Jag ser det klart och tydligt, en adapation jag mästrat genom livets nivåer om familj och barn. En rörelse och exakt mönster av upprepande koder, fastställt i hinder av en arvssynd som tydligen existerar, och det där ordet, och den där meningen har jag länge velat förkasta, stycka bort, spränga till stoft.

Men jag kan inte närma mig ett annat svar om just varför, jag står mellan förtvivlan och rädsla för den insikt som ständigt driver på en sorg av saknad, då jag kunde varit en utav dom. Jag misstolkar mig inte nu, jag driver inte med en ömklig patetisk självhävdelseattityd, och intet på något sätt sätter mig i en sorgeskuld för det förgågna, utan ett mer starkt incitament för den bäring vars väg som leder mig i anspråket om familj, faderskap. Ju mer än stark resolution av mitt eget iakttagande om andras lycka, kan jag få på annat sätt, eirinra mig genom oceaner av impulser och så långt skattat i sin närvaro, att jag kunnat drösa det oemotståndliga livet över dom alla. Den sista sprinten jag skulle vågat dra ut, är den som binder mig till förståndet, och ändå slår jag in nya, som att vetskapen om närvaron i det liv människan uppfattar som sant och medgörligt måste få manifesteras genom nät och trådar. Och då och då givetvis, stöter man på dom lyckliga föräldrarna, dom havande, dom framsynta. Och jag är oförberedd, och blir förvånad, samtidigt lycklig för deras skull, men längtan efter blir alltför stark, och inom mig försvinner jag i en snabb rundgång i en cirkel av ständiga frågor och jag går och går. Runt.

Har tanken och känslan om det förlängda livet sitt eget liv, eller är det bara en ständig fråga som likriktar mig i en manlig roll. Nej, jag betänker. Formlen ser sig som ett androgynt betänkande huruvida min del av betäckning skulle påvisa samvarons existens, en primition av dess enkla, nakna betydelse. Vore jag en del av denna världen i faderskapsinfluerade samvaro om jag finge vore pappa?Onekligen ett ja, men skulle jag stå utanför detta? Tänk om jag ångrar mig. Tänk om jag plötsligen insåg, att detta var inte alls det liv jag ville leva, och nu stod jag plötsligt här med detta ansvar. Faderskapet. Hur skulle identifikationen gestalta sig utefter den kunskap som jag erhållit från min egen barndom, sättet att annalka en god veriterad uppfostran, och vilka medförande brister i uppfattning och förståelse till barnet. Hur veta vad som är rätt och fel, då ambivalenser kväver möjligheterna till svar.

Kanske insikten om det hela tvingat mig att stå en bit ifrån på en annan plattform av diciplin.
Att inte lockas med och förhäva sig i stundens ingivande extas, att veta att man måste offra ett uteblivit liv från ens egen egoistiska önskan, just för att inte skada ännu ett barn, just för att inte upprepa ännu ett mönster som jag själv erfarit under barndomen. Och det är inget allvarligt, det är inget hemskt eller traumabaserat, utan just den kunskap om min egen upplevelse som satt sitt grundmönster i diciplinens plattform. En brinnande regel som stryper det teoretiska från det praktiska, i både tankar och göranden. Det är som att gråta samtidigt man skrattar, men vill men kan ändå inte. Just då man ser och hör hur livet egentligen är baserat på, till och vem.

Efterhand konstrueras en mall som aldrig lockar till emotionella utspel eller affektiva inre rådgöranden. Det förskingras till en levande zon av insikter, men innehållsrikt och högst levande. Nivåerna ner till kärnan fördjupas och hissen stannar alltid på bottenplan. Man flyr ifrån den miljö som sätter sig själv i spel, sitt drama och sceneri för dom mönster som byggts för föräldrar. Jag tror, att även om människan har två ögon, så är det kanske en fantasi att vi använder dom båda samtidigt av det vi ser i nuet. Vi riktar blicken mot det vi upplever i stunden, men om man blundar och rör sig runt sin egen axel, så räknas den millisekund av kroppens egen organiska rörelseförmåga, vilket innebär att ögonens rörelser i förslutna egenskaper inte rör sig lika snabbt i globerna, som när man är fokuserad på riktningen.

Just den där organiska eftertiden är bottenvåningen. För känslan och emotionen att stå utanför den livsglädje som ett faderskap kan medföra, är lika långt fördröjd som den är upplevd i millisekund med slutna ögon. Vad är det då jag inte vill se..? Frågar jag mig då.

Crazy Ivan



Ett tidvatten rinner in, och det sköljer över mig.Som om jag hade suttit på en häst och dragit i tyglarna av emotioner, förhoppningar och inbillad vetskap. Furien inom mig ville allt av mening kasta det förbundna, det resoluta åt marken där mina fötter inte ville tampas, av någon anledning ansåg jag mig inte att vilja gå barfota på den mark som var grundat för var och ens väg, direktion från en punkt till en annan.Jag vägrade i mitt inre och med en banal besatthet slog jag mig ifrån dom incitament som grävde dikena för den nivå jag befann mig, det jag förvägrade att bestå och synas i. En tudelad förvirrad hövding, vars enda landskap bestod i ett sökeri av obyggt landskap, som en okänd art från en garderob av lånade kläder syddes en fåfäng dräkt in i min kropp, häktade mig och förvred min apollo intill dess allt i min kärna hade holkats ur. Ett underbart landskap av skydd, och jag kunde själv regera i mitt fädernesland, diktera oförglömliga villkor för dom besökarna som stundtals hägrade i omgivningen, det var som att jag hade ett kompass, jag kunde tydligt se vem och vilka som lotsades in i Landet Bortom, bjöds på mat och dryck och en stunds sömn framför visualiseringen.Fastän dom sov och var medryckt i sina drömmars beständighet, sov jag med öppet öga, funderade och betänkte den kommande dagens akter, planer, former.

Att jag knappast kunde vara fri ifrån den uppbygda önskan att vara alla till lags, var den näring och det foster som skapade bilden av mitt vara, som att addera nya vadderingar till den klädsel som syntes, och jag var noggrand med att lägga en trygg pläd över gästerna.För hur skulle det se ut, att be någon sova tryggt och varmt vid elden på i okänt land-utan att tillsäkra ett förtroende.Jag kunde själv sluta mina ögon, då dom själv vaknade.Landet bortom bestod av en liten stad, av illusionerade marionetter skapat av mina tankar, men dock påklädda och resolut påkostade av det värde jag speglade genom dom.Här fanns allt, den förklädde bagaren, med tjocka kinder och putig rosenmun,som gjorde så gott bröd så gästerna nästan var tvungna att ta med sig några stycken.

Teatern vars direktör, var så omtalande och omfattande i sitt språk och engagemang, så jag själv glömdes bort och uppslukades av hans dimension, kraft och dynamik. Världshuset med alla udda typer från det sociala skiktets nedre bottenvåning, vars kvällssoppa smakade samma som synden, men dock påträngande sublimt för den uppfattning som gästerna mäktade med.